Vi har en hund. Det är en hund av större, lite "tuffare " ras. Hon är orädd, kaxig och inte  rädd för något. Hon älskar människor och tror att det  hör till god kutym att göra raggresta utfall mot andra hundar (särskilt små bjäbbiga hundar) . Får jag presentera: Monstret. Vi är långtids - hundvakt till Monstrets motsats: Plyschhunden. Plyschhunden är av en liten, bedårande ras och ser ut som Guldlock. Medan Monstret inte räds Fan själv, är Plyschhunden mer eller mindre rädd för allt, människor (särskilt karlar), okända föremål och allt på hjul som inte är en bil (särskilt cyklar och barnvagnar). Det kan vara mer eller mindre spännande att promenera Monstret och Plyschhunden tillsammans med min son som åker i barnvagn.  Plyschhunden har för länge sedan insett att min barnvagn inte är farlig och det underlättar såklart.

Idag nådde spänningen sin kulmen när vi stötte på en familj som vi inte så sällan stöter på. Familjen består av pappa som är ganska lång och stor, mamma, tre barn- två högljudda på cykel och en i barnvagn- samt en liten svart mops. Föreställ er cirkusen som uppstår när jag försöker manövrera Monstret som vill leka med mopsen (fast det ser ut som om hon vill äta upp den), Plyschhunden som inte vet vad han ska vara mest rädd för och helst vill fly åt motsatt håll, samtidigt som barnvagnen hur jag än försöker undvika just detta, verkar hamna bra precis mitt i korselden. För att krydda lite extra så flög det förbi en helikopter märkvärdigt lågt mitt under uppståndelsen. Plyschhunden såg ut som att han kände att den enklaste lösningen borde vara att lägga sig på rygg och helt enkelt dö. Monstret såg ut som att hon tyckte att det bästa som kunde hända här var att mopsen helt enkelt slet sig, studsade fram till Monstret och så försvann de tillsammans i solnedgången.  Om mopsen hade slitit sig och studsat fram till Monstret och Plyschhunden lagt sig på rygg och dött, så hade jag oskyldigt strosat vidare och förnekat all kännedom om Monster och Plyschhundar. However, här ligger dom nu och snarkar ikapp. Måtte inte den där helikoptern varit utrustad med kameror. 

Du är den klaraste stjärnan på mitt himlavalv 

Du är skalvet som skakar min kontinent

Du är färgen som färgar mitt liv

Merci för att du finns

Merci för att du finns 

Om man ska bojkotta en produkt på grund av en reklam (vilket man bör, ett annat exempel är Halebop) så är det chokladasken Merci från Storck. Vet ni att det finns en facebooksida som heter "Alla vi som hatar texten till Merci-reklamen!"? Det gör det. Gå in  och gilla den.

https://www.facebook.com/pages/Alla-vi-som-hatar-texten-till-Merci-reklamen/277488740146?fref=ta 

Mycket har hänt sen sist. Och kanske inga smågrejor heller. Det känns som igår jag satt här och skrev att jag var less på frågan om jag var gravid, och jaa, tills sist så skedde det. Jag kom, jag såg, jag segrade. Översatt, jag blev gravid, jag var gravid, jag födde ett barn. Och inte vilket barn som helst heller, Världens Finaste Barn. Han är drygt sju månader idag och det finns överlag inget att klaga på. Jag hade en fantastisk graviditet, en fantastisk förlossning (nåväl, så fantastiskt det nu kan vara att klämma en skinkstek genom näsborren) och en fantastisk son. 

Jag är ingen mammig mamma och det hade jag inte förväntat mig heller. Fast jag hade kanske aldrig förstått makten ett barn får över en, över ens känslor. Ibland, inte alltid, när han gråter hos pappa så tar någonting över och jag måste ha honom hos mig. Det har inget att göra med pappan, pappan är världens bästa pappa, det har inte ens med mig att göra, jag tror inte för en sekund att jag kommer att göra ett bättre jobb än pappa. Det är något instinktivt och det är inget jag kan styra över, det är bara ett faktum, jag måste ha honom nu! Det är mycket starkare än något annat jag någonsin känt eller kommer att känna.

Så nu är jag mammaledig. Mammaledig. Du, jag har ryckt in och jobbat några pass här och var, DET är ledighet. Jag har ett i högsta grad okomplicerat barn och betydligt mer hjälp och avlastning än genomsnittet och JAG tycker det är slitigt att vara mammaledig! Det borde kallas mammaslit och istället för att få hälften så mycket pengar som när man jobbar så borde man få det dubbla. När man jobbar på sitt jobb så jobbar man någonstans runt 40 timmar på en vecka. När man är mammaledig så jobbar man i runda slängar 150 timmar i veckan. Det är helgnätter och vaken jour, det är tunga lyft och riskbelagt (jag ansvarar trots allt för mänsklighetens framtid, det borde vara värt lite risktillägg). Plus att chefen är sjukt lynnig, obeslutsam och verkar finna nöje i att rumstera om i rutiner mest hela tiden. Dessutom skriker han åt mig dagligen, kastar mat på mig och kräver att jag ska torka röven på honom. Han slåss, drar mig i håret och tafsar på mig. En gång skrattade han åt mig när jag grät.
Och inget fackförbund finns det att kontakta.

Som tur är så är chefen rätt lättroad och skrattar så han kiknar av tittut-leken. Han är förtrollande söt och protesterar inte när jag betraktar honom när han sover med armen om sin drake.

Om man skulle skriva en plus- och minuslista så skulle det helt klart bli fler ord på minus-listan. Men plussidan är skriven mer glada färger, rosa hjärtan runt och små enhörningar som flyger runt orden. Det är mycket roligare att läsa den listan.

Idag fick jag en snilleblixt när jag var på jobbet och tänkte att kladdkaka och maräng, det måste man ju kunna göra nåt gott med.

Det grämer mig att jag inte lyckades fota den här fina desserten, men jag blev så ivrig att äta den så det glömdes bort. Men det är hur enkelt som helst!

Kaksmet

100g smör

1½ dl strösocker

1½ dl ljust muscovadosocker

2-3 msk kakao

2 ägg

1½ dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

Smält smöret och rör ner alla ingredienser en och en direkt ner i kastrullen. Har du inte muscovadosocker (eller inte vill använda det) går det bra att ersätta med vanligt strösocker.

Maräng

2 äggvitor

1 dl strösocker

2-3 droppar citronsaft/ättikssprit (inte nödvändigt, men det håller ihop marängen och gör den lite sprödare)

Vispa till ett hårt men poröst skum. När du håller bunken uppochner får inte smeten släppa.

Smöra portionsformar, jag använde små, höga aluminiumformar, men det går lika bra med vanliga portionsformar ( för mig blev det med det här receptet  sex bakelser). Pudra insidan av formarna med tex kakao, O'boy eller florsocker. Fyll formarna strax under hälften med kaksmet, tänk på att den stiger ganska mycket, ju smalare form, desto mer reser den sig. Ta en rejält rågad tesked med marängsmet och "gräv runt" den lite i kaksmeten, så det blir lite av en swirl. Ställ in formarna direkt i ugnen ca 175 grader i ca 30 min. Tänk på att inte öppna ugnen i onödan och när du gör det, gör det långsamt så du inte kyler ugnen för snabbt. När du tar ut formarna och ställer ner dem på bordet, var försiktig, slår du ner formen sjunker bakelsen direkt. Ta en stor sked och vält försiktigt upp bakelsen på skeden, vänd den sedan med ytan uppåt på en tallrik. Servera med glass, grädde eller nåt annat smarrigt.

Nästa gång ska jag fota också, dom blev superfina och hur goda som helst, men dom bör avnjutas direkt, jag kan aldrig tänka mig att de gör sig särskilt bra dagen efter.

Jag läser en del bloggar. Det gör jag mest för att jag är en rätt lat person som tycker att det är skönt att sitta med datorn i knät och inte göra någonting. Jag är egentligen inte särskilt intresserad av andra människors liv men det finns en eller två som lyckas driva bloggar som jag är intresserad av. Detta är uteslutande bloggar som handlar om något, i mitt fall ett intresse likaväl som en livsstil som jag delar. Jag läser inga "modebloggar", "skvallerbloggar" eller bloggar som bara handla om att blogga. Trots allt blir det så att man ibland snublar in på bloggar som man aldrig mer kommer att besöka och det slår mig vad vanligt det är med bloggare som ber om ursäkt för att de inte skrivit det antal inlägg som förväntas av just den här bloggaren? Vaddå be om ursäkt? Jag förstår nog inte riktigt det där. Lika förvånad blir jag när en bloggare klagar på sina läsare för att statistiken har sjunkit eller att de inte får tillräckligt med kommentarer. Vad kan det rimligtvis spela för roll? Har inte folk rätt till sina egna liv? Mest upprörande är ändå läsare som klagar på bloggare för ditten och datten, "varför skriver du så sällan??? :(" "Varför skriver du inte mer om ditten och datten?" "nu blir jag faktiskt besviken för att du skriver/inte skriver om blahablaha". Jävla nollor.

De största bloggarna verkar skriva tiotals inlägg om dagen och snittar på hundra kommentarer - om de inte skrivit om något RIKTIGT intressant/upprörande/snaskigt, då kan vi snacka tusen kommentarer. Och mail. De verkar få mail uppöver öronen. Nu vet inte jag hur mycket man kan tjäna på en blogg, men personligen skulle jag inte bedriva en blogg av den kalibern för  mindre än fyrti tusen rent i månaden. Räkna ut timpenningen för det, det blir ju inte många ören? Nu behöver jag nog aldrig bekymra mig över några såna världsliga bekymmer. Jag har ju inte ens vett att be om ursäkt till mina tre läsare när det är månader sen jag skrev sist, det bli aldrig nån storbloggare av mig inte.

Om man överlag trivs med sitt jobb, att de konkreta värdena är på plus, då tror jag att man ska känna sig ganska nöjd med sitt jobb. Sen är det klart att man kan vilja mer, tjäna mer, lära sig mer och klättra i graderna och det är bara positivt att vilja utvecklas. Men gräset är sällan grönare på den andra sidan. På mitt jobb är det rätt låg medelålder och lite arbetslivserfarenhet. Då tror man gärna att det finns en sån sak som det perfekta jobbet där det inte finns något alls att klaga på. Det gör det säkert, men det säger sig självt det är svårt att  hitta det när man är 20 år och kanske outbildad. Sen upplever jag att det tar ganska mycket arbetslivserfarenhet innan man inser att det inte är guld och gröna skogar på arbetsmarknaden. Det är tufft.

Jag trivs med mitt jobb, och det är mycket just för att jag gillar mina arbetsuppgifter och mina kollegor. Men för mig är den främsta anledningen till att jag trivs med mitt jobb något som bara jag kan påverka: jag är BRA på det jag gör! Om jag inte är bra på något så tycker jag sällan att det är roligt, och tycker jag inte att det är roligt så kommer jag aldrig att bli bra på det. Och så tror jag att det är för de allra flesta människor.

Under en period på jobbet så var jag nog inte en så himla kul person att jobba med. Jag var negativ, svängde mycket i humöret och saknade totalt diplomati, något som kan bli ganska obekvämt för människor runt omkring en, särskilt när man har en tendens att konstant berätta för folk vad man tycker och tänker.

En av mina arbetsuppgifter tilltalade mig absolut inte. Jag tyckte det var tråkigt, jag var riktigt dålig på det och jag hittade på alla möjliga ursäkter till att slippa ifrån den här specifika uppgiften.

Så här höll det på ett bra tag. Under tiden fick jag mycket feedback om min, vi kan kalla det inte så uppskattade inställning. Jag skakade av mig det och tänkte "hon/han vet inte vad dom pratar om, jag är en otroligt ödmjuk och lättsam person!" Men när man får höra samma sak om och om igen så måste man börja fundera på om det kanske är så ändå.

Så jag tog mig en titt i spegeln. Och det var ingen rolig typ som tittade tillbaka. Det var inte alls en sån person jag ville vara. En ganska jobbig period av mitt liv tog vid, där jag hela tiden var tvungen att rannsaka mig själv och övertyga mig om att ändra på något som jag aldrig insett varit galet. Den där uppgiften jag inte gillade? Det var där jag började. Jag bestämde mig för att jag inte orkar gå till jobbet varje dag och tycka att det var skit, att vara dålig på något som ingick i mina arbetsuppgifter. Antingen så går jag till jobbet och tycker att det är roligt, eller så kan jag se mig om efter ett annat jobb som jag kanske tycker är roligare.

Jag bestämde mig också för att sluta dra ner folk i skiten med mig. Jag fick inte längre svara "jag är så himla trött" på frågan om hur jag mådde och jag fick inte gäspa och säga att jag vill heeeem hela dagarna.

Idag vågar jag påstå att jag inte är den där tråkiga och negativa människan längre. Jag är tvärtom en ganska pigg och rolig tjej som det märks på att jag trivs på mitt jobb. Jag har, vi kan kalla det "spetskompetens" inom det område där jag tidigare var så ovillig. Jag tror mig kunna påverka andra människor på ett positivt sätt nu och jag har blivit en rätt bra coach. Det har också märkts i min position, jag har nyligen fått möjligheten att avancera inom mitt företag och det är tack vare att man har sett en personlig utveckling. Min nya position innebär en chefsroll och jag trivs som fisken i vattnet! Jag har fortfarande mycket kvar att jobba på i min yrkesroll och den där diplomatin har ungefär ljusår kvar innan jag når min förebild inom ämnet.

Jag är fortfarande en cynisk och ganska sarkastisk människa. Jag säger fortfarande vad jag tycker och viker mig sällan eller aldrig för något jag inte tror på. Jag är fortfarande Shady. Men på jobbet har jag en annan kavaj på mig.

Som jag tidigare nämnt är det otroligt viktigt för mig med vänner. Jag har ganska få vänner. Det ska medges att det är delvis av bekvämlighetsskäl, jag är, som tidigare nämnt, en lat och bekväm person och ofta krävs det en del engagemang för att upprätthålla en vänskap. Den typen av vänskap ebbar allt som oftast ut för mig, jag orkar helt enkelt inte anstränga mig särskilt mycket. För mig definieras en riktigt vän av att det kan gå fem månader mellan att vi ens pratar med varandra, men när vi väl gör det så är det som att ingen tid förlupit. Inga krav, inga förväntningar.

Jag har massor av kompisar också, men även dessa ställer inga krav och jag ställer inga krav. Det är skillnad på en kompis och en vän. Jag skulle aldrig ringa en kompis när jag sitter i skiten och behöver hjälp eller stöd för jag skulle inte vara beredd att ställa upp i vått och torrt för en kompis. Det är något man gör för sina vänner. Jag gillar naturligtvis mina kompisar också, men jag hoppas att även de har sina vänner och inte räknar mig dit.

Det viktigaste för mig i vänskap är tillit. En riktig vän kan jag ringa till när som helst, efter hur lång tid som helst, för att be om vad som helst.

Jag har någon eller några vänner som besitter egenskaper jag själv inte gör, och som jag egentligen inte förväntar mig att någon ska kunna göra och det är total osjälviskhet. De här vännerna skulle jag kunna ringa till mitt i natten när som helst och säga "jag behöver dig nu", och det skulle inte ens ställas några frågor. Kanske aldrig. Det verkar liksom inte vara viktigt. Det är inte för att det inte spelar roll eller för att man inte är nyfiken, utan man förstår att det inte spelar någon roll för vår relation. Det här är en egenskap jag beundrar och fascineras över. Det är sån total tillit och det känns tryggt att veta att jag har såna människor omkring mig.

Känn dig inte som en dålig person om du inser att det här inte är en egenskap du besitter, det är ganska mycket begärt av en person att lägga sina egna intressen så totalt åt sidan. Det ligger inte i vår natur.

Jag kan inte minnas att jag har haft komplex för något. Jag var hemskt mager när jag var yngre, men trots att folk försökte reta mig för det så fick det liksom aldrig något fäste. Jag trivs rätt bra med mig själv även om jag inser att jag ligger rätt långt ifrån någon existerande modellskala. Jag har aldrig förstått mig på människor so oroar sig för hur de ser ut, när det bara handlar om utseende. Om man är överviktig är det ju bra om man oroar sig, men då ligger det ju en hälsoaspekt däri. Samtidigt är det ju viktigt att trivas och trivs man inte med till exempel sin vikt så är det ju bra om man vill göra något åt det, för att må bra. Det är ju synd att folk försöker göra något åt sin vikt för att få andra att må bra.

Samtidigt så vill man ju se bra ut, det är väldigt knepigt det där. Jag sminkar mig och fixar håret som de flesta tjejer, men jag vill tro att det är för att jag vill se ut som jag känner mig. Mina ögonfransar är så ljusa att de är praktiskt taget genomskinliga och när det är omålade så ser jag så trött, så trött ut. Jag tycker inte att det speglar mig särskilt väl, jag känner mig inte som att jag ser trött ut.

Men det finns en jätteviktig aspekt tycker jag, som man inte får glömma bort bara för att man trivs med sitt utseende, något som ligger i vår natur, och det är viljan att se bra ut för sin partner. För mig blir det nästan viktigare att se bra ut när jag är i ett förhållande än när jag inte är det. Jag tror att det är en jättefälla att sluta göra sin snygg för sin man, inte för att han ska sluta tygga om dig, utan för att om man inte ens orkar raka benen för sin man, var går då gränsen för hur lite man ska orka anstränga sig för sitt förhållande?